Us and Life

Jag tackar, mina mycket älskade vänner, familj och släkt, allihopa som känner sig träffad. Vi, dottern och jag är mycket glada och tacksamma över att få ha er i våra liv, lucky us.

Antingen har ni märkt det eller inte, jag och dotterns far har separerat. Han jag här på bloggen allt som oftast kallar vid namn: Mitt hjärta, min man, gubben and so on. Denna gång föralltid. Sad but true. Sånt är livet och jag måste acceptera det and get over it, simple as that. Lättare sagt än gjort men med skolarbeten, hemsysslor och sen att vara ensamstående mamma igen (men nu på fulltid) tar upp allt tid att jag knappt om knappt hinner tänka mera, vilket jag tycker är skönt, dels för att jag inte skulle orka och dels för att det är dottern som står i fokus inte jag!

Sen så faller alla kompishäng bort, vilket är trist men jag kan alltid sätta dottern i bilen och brumma dit där vännerna är, men dagarna blir allt för långa så det kommer att hända sällan. Så dagarna börjar löpa på och allt går efter rutiner, typ. Enformigt, men skönt. Semester kan man ju inte ha hela tiden.

Men annars, vi saknar och saknar, kanske gråter (jag) mest hela tiden men vad hjälper det? Har ni spydiga kommentarer gällande splittrandet kan ni save it, eller för all del, säg det öga mot öga for a change. Om inte, save it. För senaste gången jag checkade så var det bara jag och han som hade ett förhållande, ingen mer även fastän det fanns de som bra gärna la sig i. Men, det var vi två så egentligen hur mycket bullshit ni har, save it.

Sen tillägger jag, till de som känner sig träffade. Att spilla spydiga kommentarer just to defend någon (när man inte äns har ett skit med saken att göra fastän man mer än gärna vill ha det) är meningslöst. Really, vad får man nu utav det? Vilket får mig att tänka att jag nog måste ta reda på om varför ett testament ska göras, allt fakta, om något händer mig vill säga.

För att inte göra detta inlägg too sad så tackar vi ännu en till gång åt people we love.