No can do.
Nu när Tommy pendlar och vi allt som oftast far till skolan tillsammans så är det alltid lika roligt hur han försöker att prata med mig på vägen dit och hur trött och sömnig jag är tillbaka.
Kul att ha en från "gänget" hemma så behöver inte jag vara så ensam, nåja, han bor jo ändå så pass långt ifrån och arbetar mest hela tiden, men om man bortser från det så.
Egentligen skulle jag gärna ha alla hemma men no can do. Högstadietiden var SÅ mycket roligare!
Annars då? Yasmine har en period nu som hon vägrar att lyssna och gör tvärtom hela tiden, hennes stubin är lika kort som min och viljan är otrolig stark. Jag har under dessa dagar fått andas djupt ett par gånger, hundrasjuttiofem gånger för att vara exakt så det känns bra att pappa hennes får deala med hennes diva sida imorgon, muhaha. Kanske hon är sitt riktiga jag när hon kommer hem ;)
