Känsloladdad inlägg.
Idag måste vara första dagen på väldigt länge som jag har vaknat upp och känt mig sådär helt ok. Inte bra, inte dåligt heller, bara helt ok. Att dottern var med i skolan hela dagen gjorde nog att jag orkade en hel del kan jag säga! Inte att förglömma mina allra allra finaste vänner.
Jag har tvingat mig själv att vara social och även om jag många gånger skulle ha velat vara ensam så är jag glad över att jag ändå försökte att vara med kompisarna. Ibland så glömmer jag bara hur härliga människor jag har runtomkring mig, you're awesome.
Men nu efter att ha haft "The Big Mötet" så ska jag ge mig ut på praktik istället för att behöva komma till skolan och se på människor som får min mage att vända sig in och ut, ja, helt enkelt få slippa att komma till ett ställe där jag mår allt annat än bra. Det är blandade känslor men i slutändan är det nog bäst så för Yasmine, att ha en glad mamma.
Sen jag blev mamma har jag glömt bort mig själv helt enkelt. Jag har inte tagit någon ensamtid där jag har fått göra vad jag vill och när jag vill. Det hela "jag" var/är som bortblåst. Jag saknar såklart att få vara ut med kompisarna och det är inget jag skäms över att säga men sen så kan jag inte se ett liv utan Yasmine, även om "fritiden" har minskat till minimum så känns det helt okej, för mig.
Jag kan inget annat än säga att, hur jäkla jobbigt det än är att vara 18 år, mamma och studerande och få deala med all väldans problem, drama hit och dit så är det nog värt det, för mig. Men jag avråder ändå unga flickor att ta på sig rollen att bli mamma vid så ung ålder, det är inte bara gullegulle lilla bebis utan - en liten människa som ska gå före allt och uppfostras, inte bara till 18 års åldern utan hela livet ut.
